Daniel · 26, maj 1986
Formulan för att producera en Daniel är inte så svårt som man kan tro. Det som behövs är en svensk man, en colombiansk kvinna och personkemi. Se till att de träffas på en engelsk pub, flyttar till Colombia och skaffar ett barn. Sen måste generna ligga och gro ett tag – säg sådär en två år. Få dem sedan att skaffa ännu ett barn och vips så har vi fått en fullt fungerande Daniel.
Det var iallafall mitt recept, sen kan jag inte garantera att det blir lika bra om någon annan försöker.
Mitt livs historia är inte särskilt intressant. Jag föddes som sagt i Colombia, flyttade till Göteborg, Sverige vid två års ålder och vid tre år flyttade jag ut på landet till en liten by som heter Horred. Där i Marks kommun växte jag upp och upplevde det mesta som hör ens första 12-13 år till. Sommaren då jag hade slutat nian och skulle börja gymnasiet flyttade familjen till Mölndal precis utanför Göteborg, och där har jag nu bott de senaste 4 åren.
Jag började på ett IT-gymnasium i Frölunda och det var väl egentligen där jag började bli lite för nördig i förhållande till vad som egentligen är nyttigt, men jag tycker att jag i dagsläget balanserar detta hyffsat. Efter mina tre “hårda” år på gymnasiet fick jag för mig, efter att ha varit i Kina, att plugga japanska.
Okej, visst. Det låter kanske lite konstigt. Men såhär är det; jag har alltid varit intresserad av Asien och speciellt Japan. Som för så många andra bidrog säkert anime-serier och annan japansk kultur en hel del i början, men jag skulle inte klassa mig som någon ‘fanboy’ på det viset. Det gick snart över till ett intresse främst för det japanska språket, istället för skrikande små färgglada jobbiga karaktärer i diverse storslagna miljöer och allt vad nu anime innebär.
Våren -05 fick jag chansen att åka till Kina. Det har inte varit något land som lockat mig särskilt mycket, men jag tänkte “What the hell. Så farligt kan det inte vara”. Jag åkte och… jag tyckte det var hur trevligt som helst. Jag trivdes jättebra! Kände mig som en kines i en västerländsk kropp.
Och sedan gick mitt logiska resonemang ungefär såhär; Jag trivdes i Kina trots att landet inte tilltalade mig. Alltså måste jag trivas superbra i Japan eftersom det tilltalar mig mer! Dessutom tycker jag inte alls om det kinesiska språket, det är fult och klumpigt, medan jag tycker om det japanska. Så.. Jag dissade Chalmers och började plugga japanska på Göteborgs Universitet och trivdes jättebra och har aldrig tidigare i mitt liv gått in för något så mycket. Och tack vare det finns nu denna blogg. Ja, faktiskt. Om jag skulle gått på Chalmers skulle ni aldrig haft möjligheten att läsa denna helt fantastiskt intressanta text om mig själv.
Just ja, och sen kom jag med i ett utbytesprogram och åkte iväg till Tokyo den 21 augusti 2006 och ska vara här i tolv månader. Men det är bloggen som jag är mest stolt över.
Och här är jag idag. Tokyo. Och det är detta som min blogg ska handla om – min vistelse här. Hur Daniel tänker, känner, skrattar och gråter i Japan.
Men sen får jag inte glömma och nämna att jag har fru, barn, radhus och en hund som jag älsk… Eller nä. Det har jag inte. Men ändå.
Jag tror det var allt.
